Jag glömde ju skriva att jag tycker om Klaxons. Jätte mycket. Puss.

Jag är inte arg.

Jag har övergivit min gamla blogg helt och hållet nu och jag har funnit dig, nya bloggen,
min nya fina blogg som jag gillar och som framöver kommer få agera stöttepelare och bästa kompis när jag -som idag- känner att jag behöver kräka lite på saker och ting.

Denna veckan har varit helt sjukt omysig i huvudet och jag går omkring och är tjurig och fullkomligt lackar på allt och alla. Annars brukar jag vara hyfsat duktig på att förtränga minsta lilla irritation, men de senaste dagarna har jag istället surat och framförallt låtit det hela gå ut över de mest oskyldiga människorna ni kan tänka er.

Först och främst så lackar jag på vädret. Det regnar nu och det hindrar mig från att röka, vilket jag inte hade haft något emot att göra nu. Faktum är också att nu har halva sommaren har regnat bort och än har vi knappt upplevt sommaren överhuvudtaget. Jag känner mig stressad för jag vet att snart är det höst, därefter vinter och det är lika med döden. Jag behöver sommar. Jag behöver sol och vara ute hela nätterna, åka på små oplanerade resor med vännerna and so on... PICKNICK! Jag vill ha jordgubbar, vänner, musik och volym (addera med sol och värme) i gräset någonstans.


Jag orkar dessutom verkligen inte att jag ska åka iväg till Storbritannien och behöva sakna ihjäl mig efter alla här hemma.
Jag orkar heller inte att vara hemma och loda runt på knut dag in och dag ut, utan att egentligen göra ett piss. Undvika regnet, ut och röka, McDonalds, ut och röka, sätta sig någonstans, ut och röka, äta på Donkan igen, gå till p huset, sitta där och kedjeröka, åka hem.
Sedan så orkar jag inte med mitt ständiga behov av sötsaker. Jag äter frukost, sedan så äter jag ingenting förrän och kommer hem senare på kvällen/natten. Då äter jag godis. Så känner jag mig tjock och äcklig. Jag vill verkligen inte, men jag kan inte låta bli.
Och jag orkar inte att jag stör mig på så många av mina härliga kompisar. De är för bra verkligen! Endå lackar jag. Jag lackar på mig själv. Och på mitt humor och allt grubblande.
Det är nog där skon klämmer. Jag äter för lite ordentlig mat, sover för lite, grubblar för mycket och sedan allt detta ständiga pendlande i humöret.

Jag är grinig och det blir bättre, innerst inne älskar jag alla så jävla mycket. Antagligen är det därför, för att jag älskar er så mycket och för att jag verkligen inte vill åka iväg ifrån er. Det är mind games detta.

Och det orkar jag inte.